Forngrévarna I. Zetterqvist

Meningen med detta kåseri är icke att för nerikes-bygdens folk frammana skräckbilden av några spöklika gestalter från gången tid utan fastmer mana var och en att ej rädas taga emot »forngrevarna» i hus och hem var- och närhelst de härnäst uppenbara sig.

Mer okonstlade, trevliga, ja bussiga gäster får man nämligen leta efter, i det de enligt erfarenhet från sommaren 1934 lika gärna föredrogo att bo i en övergiven buss som i slott- präst- och bondgård. De nöjde sig även med mat blott morgon och kväll och hjälpte gärna husets mor och dotter med att torka disken, om det tilläts. Och husets herre kunde med intresse få lyssna till skildringar om förhållanden på vitt skilda trakter av vårt land från heden såväl som nyaste tid.

Benämningen forngrevarna härstammar från härskarinnan på Segersjö slott med hennes från uppväxttiden i huvudstaden stammande dialekt med uttalet av ä som e. På vanligt landsmåI bli grevarna följaktligen varken mer eller mindre än grävarna, nämligen utgrävare av fornlämningar i detta fall.

Men ej ens för denna senare titulering gjorde de åsyftade herrarna skäl under första sommarens besök, då man aldrig fick se dem med spade i hand. Ej heller fick någon av de många arbetslösa, som anmälde sig till grävskap, göra skäl för benämningen. Det medhanns helt enkelt ej denna sommar. Utan som sannskyldiga markgrevar fingo dessa herrar vecka efter vecka fullt upp med att ströva omkring i skog och mark för att medelst enbar okulärbesiktning av terrängen i lyckliga fall upptäcka »nya» fornlämningar men i flesta fall konstatera äktheten av, fotografera och upprätta kartor och beskrivning över tidigare kända eller förmodade fasta fornlämningar.

Det hela bar namnet vetenskaplig fornminnesinventering, finansierad genom insamling på frivillighetens väg, som visade sig vara ej alls svår-framkomlig. Bakom det hela stod Lännäs fornminnes- och hembygdsförening samt Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Och nu gällde det för de båda utsända amanuenserna från dels Statens historiska museum, dels Örebro läns museum att komma med all den sakkunniga vederhäftighet, som i dessa omdebatterade ting önsklig och möjlig var.

Besöket var verkligen med iver emotsett. »Kommer inte de där grevarna snart?» var en fråga från såväl slott som koja hela våren och försommaren.

Och äntligen fick man syn på de unge männen en lördagsafton, där de kommo uppdykande nerifrån sjöstranden vid prästgården, i hällande regn, våta som dragna ur sjön. Vid sidan av vägen kunde de se en jordhög från en nyligen grävd källargrund, där man hittat en massa vildsvinsbetar och hemska bockhorn. Det var de första fynden att peka på ifrån fordom. Det brådskade ju mest med de fält, vilka tangerades av stakningen till den nya landsvägslinjen efter södra hjälmarestranden.

Fram på vintern började ock därtill hörande kartskisser över gravfält anlända från renteckningsarbetet i Stockholm såsom en renodlad frukt av amanuensernas inte blott fält- utan även nattarbete vid sommarförläggningarnas skrivbord. Och det var en fröjd att se den noggrannhet och omständlighet, varmed kartor och beskrivningar voro utförda.

Herrarna voro ingalunda ovilliga att samma kväll låta föra sig vidare till en utkant av den långa prästgårds-strandlinjen vid Hjälmaren for att ta en titt på fynd-platsen för en spjutspets av brons samt bese präst-gårdsmarkens järnåldersgravfält med varierande typer av gravar såsom jordblandade rösen, rund och rektangulär stensättning samt treudd. Därmed var man trots vandringen i våtan och tassemarkerna riktigt kommen i gängorna, till huvudsaken i sommarens arbeten. Ordnandet av alla de lösa fynden uti enskild ägo och i socknens fornstuga måste anstå till ett annat år liksom även utgrävning - undersökning av en och annan mera intressant stensättnings och forngravs innandöme. Nu gällde det bara att se det för ögonen är, läsa och tyda utanskriften och hellre säga för litet än för mycket om fornlämningarnas betydelse, ålder och innehåll, åtminstone innan den fruktade chefen för landets arkeologiska undersökningar kommit från Stockholm, inspekterat fältarbetet, godkänt eller ratat. Men nog kunde det mången gång vara svårt att avhålla sig från att ta till spett och spade samt plocka och rota i högarna för att så snart som möjligt komma till litet närmare klarhet i saken.

Det brådskade ju mest med de fält, vilka tangerades av stakningen till den nya landsvägslinjen efter södra hjälmarestranden.

Fram på vintern började ock därtill hörande kartskisser över gravfält anlända från renteckningsarbetet i Stockholm såsom en renodlad frukt av amanuensernas inte blott fält- utan även nattarbete vid sommar-förläggningarnas skrivbord. Och det var en fröjd att se den noggrannhet och omständlighet, varmed kartor och beskrivningar voro utförda.

Hur åskådligt och trevligt skulle det ej vara att om sider från dessa trakter få i tryck ordnade kollektioner även av de lösa fornfynden av olika slags sten och flinta, ben, brons, järn, lera och t. o. m. trä.

På tal om trä kommer i minnet en nedfärd från Lännäs vackra fornborg å Vikingaberget med landsantikvarien som föredragande i sällskapet. Plötsligt tar han upp en konstigt formad, halvt förmultnad träbit från stigen, vänder och vrider på den och visar den slutligen för alla i sällskapet med de inledande orden: »Här ser Ni, mitt herrskap, ett typiskt exempel på . . .» och så följde med gravallvarlig röst och i docerande ton en lärd förklaring, som till en början kom åhörarna att gapa av förvåning men till slut av hejdlöst skratt, när den lyckade driften med den underliga trädgrensstumpen och åhörarna omsider blev uppenbar för de flesta.

Fornminnesrörelsen får i vår tid såväl som tidigare värna sig mot skadlig såväl överdriven fantasi, vilken gör mycket av det som intet är, som överlägsen ringaktning för det, våra förfäder brukat och hållit i helgd.

För den allmänhet och de enskilda, som i uppfattning och förfarande pendla mellan dessa ytterligheter, är ett besök av »forngrevarna» med deras aristokratiska sans på samma gång som folkliga enkelhet samt vederhäftighet av allra största betydelse